Igår begravdes min älskade farmor Ina! Fy vilken jobbig dag men ändå så otroligt vacker! Solen sken och snön gnistrade och folk grät av saknad men ändå av otrolig glädje och många ljusa minnen! Det är skönt att gråta och det viktigaste av allt: man får faktiskt gråta! Det jag tycker är så jävla jobbigt med farmors bortgång är att allt har gått så förbannat snabbt! Hon fick reda på sin cancer i juli och nu är hon borta... Jag har inte fattat mentalt hur man kan gå från att vara hur pigg som helst till att ligga som ett skal på så kort tid. Hur en sjukdom kan fullständigt äta upp än. Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att min älskade farmor är borta... Hennes pannkakor, sin röda SAAB med ratten på vänstersida, raggsockorna i mängder som hon stickade och hennes harkel som hon gjorde varje gång innan hon svarade i telefon. Allt det är borta...